Är Bibeln tydlig och klar? Är man god eller ond? Är allt svartvitt? Är det verkligen så enkelt?
Att förstå och se kristendomen som svartvit, att ha en tro som är svartvit kan ha sin tid.
När man är ett barn, antingen kroppsligt och/eller andligt, som när man är ny i tron , så har det sin plats att ha en dualistisk syn. Detta eftersom man då inte alltid har kapacitet att se de nyanser som finns och att förstå den mångfacetterade verkligheten. Men med tiden och erfarenhet så borde man mogna och inse att verkligheten inte är svartvitt, att det inte är antingen gott eller ont, att det finns gråzoner.
Förstås kan det vara så att man finner en trygghet i en mer simplifierad syn på livet och det är okej, i alla fall så länge man inte hävdar att ens syn är den ”enda rätta”, inte försöker begränsa andras frihet att leva som Gud skapat dem, eller förminskar eller avhumaniserar andra för att de tror annorlunda.
Det är att begränsa Gud, att förminska Guds storhet och skapelse, det är att göra så Gud passar in i vår bild av Gud.
Ett ”botemedel” mot ett sånt sätt tror jag är kärlek. Att inse att Gud älskar alla människor lika mycket och att vi är kallade att på samma sätt älska andra.
I flera brev i Bibeln skrivs det om andlig mognad, till exempel i Heb 5:13 och 1 Kor 3:2. Sker det inte mognad så är det en tro som är rätt död.
En sån mognad kanske leder till att man börjar inse att en del av det man trott varit ”klart och tydligt” inte är det. Man kanske inser att den bild man byggt av Gud inte alls stämmer, att den låda man placerat Gud i inte alls rymmer ens ett sandkorn av vem Gud är.
Man får och behöver brottas med att Bibeln inte ger klara, tydliga svar utan tvärtom, säger emot sig själv. Man får och behöver brottas med att man inte säkert vet. Men det är frågan om tro, att sätta sin tillit till Gud.
Att ”veta säkert” är inte tro, det är inte att sätta sin tillit till något Större. Att tro man vet, att man är säker man har rätt, kan kanske kännas tryggare, i alla fall för en tid, men det är också oerhört bräckligt. Och när man märker den bräckligheten, slår man runt sig då i ett desperat försök att få tag i något att hålla fast sig i när ens tro börjar rämna, eller har man modet och ödmjukheten att följa med den vilda tur som en ned- och omkonstruktion kan innebära?
Jag tror vi alla ”vet”, är ”säkra” och ser saker och ting som ”antingen eller” på sätt eller annat. Så tror jag vi människor funkar och det är okej. Det är när vår rädsla och motsägelsefullt, vår osäkerhet över vad vi är ”säkra” på tar över, som vi kan börja skada andra och oss själva.
Jesus rör vid det här i Matt 23:1-36. Bland annat säger han:
”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol […] De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.
Matt 23:1, 4, 23
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisan, barmhärtigheten och troheten.”
Det Jesus fördömer är alltså att vi gör lagen till det viktigaste, eller snarare vår tolkning av Bibeln, istället för kärleken till vår nästa, som ju är hur kärleken till Gud yttrar sig.
Jesus säger även i samma kapitel:
Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.
Matt 23:11
Jesus fick 187 frågor i Bibeln, han besvarar kanske 8. Själv ställer han 307 frågor.
Inte ens Jesus ger alltså raka tydliga svar. Hur han inte svarar och istället ställer frågor visar på hur vi också kan ställa frågor, som vi inte riktigt alltid får svar på. Istället för svar inbjuds vi till att sätta tilltro till nåt Större.
Som avslutning, Pete Enns beskriver det hela bra i sin bok The Sin of Certainty:
When we grab hold of ”correct” thinking for dear life, when we refuse to let go because we think that doing so means letting go of God, when we dig in our heels and stay firmly planted even when we sense that we need to let go and move on, at that point we are trusting our thoughts rather than God. We have turned away from God’s invitation to trust in order to cling to an idol.
Stefan bloggar igen 